.

Om 11 dagar fyller jag 20. Lämnar tonåren för alltid. Det känns bitterljuvt (kan man säga så på svenska?). Känns som jag på allvar börjar känna vinden under mina vingar (hahahaha?). Det är dags nu. Jag ska lämna detta stället. Det är dags att växa upp på riktigt.

Årets löfte; VÅGA!


Källa: kan inte komma ihåg men vet att det är en blogg jag läser. Ska kolla upp det.

Riktigt jävla maxat var det igår
Massa bouzze och trevliga människor, perfekta kombon
Tror jag träffade någon också
De finaste skrattet hade han

Nu: Nytt år
Fortfarande massa måsten och ångest
Men det känns lite lättare nu, kanske bara för idag, men vad gör det, det känns bra nu
Var hälsad 2012


Källa: Julia

Julafton! Åhhh jag bara älskar julafton. Mest av allt älskar jag MATEN. Och att vara med la famillia såklart.


True Story, Sad Story...

Jag har gjort något riktigt dumt. Något som jag inte kan ta tillbaka eller ändra på. Något som tynger något helt fruktansvärt. Något jag bara vill springa ifrån. Usch usch får ångest av tanken. Asså på riktigt. Har typ aldrig haft det. Allt faller.

Så tragiskt att jag bara känner lust för att blogga när allt är piss. Kanske inte så konstigt för när man är glad och lycklig så vill man inte sitta framför en dator. Dessutom tycker jag det är lättare att skriva deppiga saker, hahaha. Det är liksom skönt att överdriva lite och tycka lite extra synd om sig själv. Tycker det är svårt att skriva om glädje, känns alltid så cheesy, men det är så det ska vara.

Allt känns bara tråkigt och bajs just nu. Allt och alla är dem samma. Plugget (Läs: en uppsats, en hemtenta, en analys av fucking röda rummet och valfri film = tråk film på 2,5h) suger den sista lilla livsglädjen och energin ur mig. Imorse när jag vaknade ville jag dö, helt ärligt. Sover dåligt gör jag också, vaknar typ vid 5 varje morgon och tror att jag har försovit mig. När jag äter mår jag illa, när jag tänkter på mat mår jag illa känns som mmin kropp försöker tvinga mig in i någon slags bullemi, jag som älskar mat. Maten är ju ljusglimten i pluggandet, då får man ju ta paus.

Blir fan sur på mig själv när jag är såhär. Sitter och klagar på allt, vem pallar med?! Därför skriver jag här, så sjukt ointressant men väldigt nödvändig. Mina problem är så små att dem knappt kan kallas för problem men det gör lika ont för det! (Snook i mitt hjärta)

Blekte topparna och jag älskar det
Kompisar hade galen inflyttningsfest
Han var där
Beteede sig som ett skitunge
Tack nu kan jag gå vidare
Kram!

Bild: www.julia.blogg.se

Jag blir så sjukt trött på vissa saker just nu. Jag har aldrig bett människor om att vara bästa kompisar med alla. Men man har fan skyldighet att behandla alla med respekt. Hey is that to much to ask for? Tydligen är det det för vissa människor. Tycker att det är sjukt omoget att man inte vid 23 års ålder kan släppa saker som hänt, som man från början inte har "rätt" att vara sur över. Vem fryser bort sina vänner pga en kille? Så sjukt omoget, får panik. Samtidigt börjar jag komma till den slutsatsen att bara skita i det. Det är slut nu, jag bryr mig inte. Du kan få leva i din illusions värld were you can do no wrong. Fuck u säger jag. Jag har sträckt ut min hand så många gånger. Du hade dina chanser.

Tack och hej jag behöver inte dig!

Tycker mycket synd om mig själv just nu. Sitter med en förjävlig hemtenta som ska in imorgon kl 1700. Går riktigt långsamt att skriva med gipset. Jag är deppig över att jag skulle ha tagit min körkort inom den närma framtiden, men nu blir det helt förskjutet. Jävla tumme.

Well well what to do? Bättre att se positivt på saker och ting. Efter kl 1700 imorgon kommer jag känna mig fri. Körkortet kommer jag klara galant sen, eftersom jag får mer tid att plugga teorin. Det är klart att det suger, men det löser sig. Kunde ju varit värre liksom!

Tar sjukt lång tid att skriva detta. Kanske eftersom tummen sitter hårt i gipset. Japp, bruten tumme. Hatar detta. Precis innan premiären
FML...

Shake it out

We're all fucking hopers!

Ofta önskar jag att jag var en ballerina. Det finns nog inget mer graciöst och vackrare än det. Stötte på den perfekta tumblrn för mig här!

Okej Gud leker med mig just nu. vart jag än går så ser jag honom. När jag satt på bussen kom han cyklande utanför. När jag handlar i affären. När jag övningskör, när jag minst annar det. Han gör det inte lätt. Är det ett tecken? Jag är inte den som brukar snacka om sånt, men det känns som det nu. Eller så hoppas jag bara på något. Jag vill ha honom jag behöver honom.

Den här låten är så fruktansvärt bra. Kan inte sluta lyssna på den.

Han lyckas alltid dra mig tillbaka in. In i alla tankar om honom, i alla drömmar och förhoppningar. Påvägen hem från träningen för ca en timme sen cyklade han i fatt mig. Frågade om jag ville ha skjuts. Så jag tacka såklart ja. Där bak med händerna runt hans midja kändes allt så himla bra. Det kändes lätt, som att det skulle kunna vara han och jag utan några som helst problem. Men sen djupt inne vet jag att det aldrig kommer bli han och jag. För även om folk säger det motsatta så kommer jag alltid tycka att han är för bra för mig. Men fy tusan va gott hans jacka luktade.

Vi står nära intill varandra. Massan av människor har fört oss samman, inte mig emot. Vi står så när, vi andas samma luft. Gud jag vill bara säga det. Säga vad? Allt. Allt som finns inombords, allt som finns på grund av dig. Alla tankar, alla känslor, all ångest, all glädje, all sorg, allt... allt. Men jag vågar inte. Ännu ett gyllene tillfälle flyger förbi och krossas tack vara min förbannade feghet. Hur kan en människa vara så sjukt jävla feg? Vad har jag att förlora?

Allt...