.

Tycker mycket synd om mig själv just nu. Sitter med en förjävlig hemtenta som ska in imorgon kl 1700. Går riktigt långsamt att skriva med gipset. Jag är deppig över att jag skulle ha tagit min körkort inom den närma framtiden, men nu blir det helt förskjutet. Jävla tumme.

Well well what to do? Bättre att se positivt på saker och ting. Efter kl 1700 imorgon kommer jag känna mig fri. Körkortet kommer jag klara galant sen, eftersom jag får mer tid att plugga teorin. Det är klart att det suger, men det löser sig. Kunde ju varit värre liksom!

Tar sjukt lång tid att skriva detta. Kanske eftersom tummen sitter hårt i gipset. Japp, bruten tumme. Hatar detta. Precis innan premiären
FML...

Shake it out

We're all fucking hopers!

Ofta önskar jag att jag var en ballerina. Det finns nog inget mer graciöst och vackrare än det. Stötte på den perfekta tumblrn för mig här!

Okej Gud leker med mig just nu. vart jag än går så ser jag honom. När jag satt på bussen kom han cyklande utanför. När jag handlar i affären. När jag övningskör, när jag minst annar det. Han gör det inte lätt. Är det ett tecken? Jag är inte den som brukar snacka om sånt, men det känns som det nu. Eller så hoppas jag bara på något. Jag vill ha honom jag behöver honom.

Den här låten är så fruktansvärt bra. Kan inte sluta lyssna på den.

Han lyckas alltid dra mig tillbaka in. In i alla tankar om honom, i alla drömmar och förhoppningar. Påvägen hem från träningen för ca en timme sen cyklade han i fatt mig. Frågade om jag ville ha skjuts. Så jag tacka såklart ja. Där bak med händerna runt hans midja kändes allt så himla bra. Det kändes lätt, som att det skulle kunna vara han och jag utan några som helst problem. Men sen djupt inne vet jag att det aldrig kommer bli han och jag. För även om folk säger det motsatta så kommer jag alltid tycka att han är för bra för mig. Men fy tusan va gott hans jacka luktade.

Vi står nära intill varandra. Massan av människor har fört oss samman, inte mig emot. Vi står så när, vi andas samma luft. Gud jag vill bara säga det. Säga vad? Allt. Allt som finns inombords, allt som finns på grund av dig. Alla tankar, alla känslor, all ångest, all glädje, all sorg, allt... allt. Men jag vågar inte. Ännu ett gyllene tillfälle flyger förbi och krossas tack vara min förbannade feghet. Hur kan en människa vara så sjukt jävla feg? Vad har jag att förlora?

Allt...

 

 

Idag har jag vaknat, gått upp och ätit frukost, lagt mig igen, gått upp och ätit lunch, gått och lagt mig igen...

Men nu ska jag ta tag i mig själv och gå till bibblan och få lite plugg gjort.

Jag kan inte förstå hur man i ena sekunden kan vara hur glad som helst och i andra känna sig alldeles tom.

Jag är trött på det mesta just nu. Ge mig något nytt. Ge mig något att missbruka!

Håret hade blivit alldeles för långt. Topparna alldeles för slitna. Usch. Klippte av mig det. Ja inte allt men typ hälften. Vet inte om jag känner mig som en liten flicka i min nya frilla, eller som en vuxen kvinna. Kan inte heller bestäma mig för vilket jag helst skulle vilja vara.

En dag så vaknar man upp och är ledsen
Man är ledsen för allt och ingenting
Det gör ont
Känns som att hela världen rasar
Kan inte komma ihåg hur det känns att vara glad
Men man vill inte visa
Man gör allt för att dölja
Samtidigt går man itu inombords
Hur kan ingen se?
Finns det ingen som känner mig?
Igen som ser
Det känns som att man sldrig kommer kunna tycka att något är kul igen
Som att man aldrig kommer kunna skratta på riktigt
Ja inga "fake"- skratt
Men så en dag vaknar man upp och är glad igen
Kanske bara för ett tag, men det är det som räknas
att man kan bli glad igen